Den största rädslan..
Jag trodde verkligen att det var helt kört igår, jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv.
Jag bröt ihop totalt och ringde i ren desperation till mamma och frågade om hon visste någon som vi kunde låna pengar av, och någon som kunde köra oss till veterinären.
Nicke hade varit lite småkrasslig under dagen igår, haft ont i tassen och så, vart värre ju mer kvällen gick. Jag och Hanna började fundera på om det var diskbråcket som var tillbaka igen, för då hade det i princip varit kört.
Iaf, så under kvällen så satt vi och tittade på film, A beautiful mind, och av ingen orsak så börjar Nicke att skrika, det var så jävla hjärtskärande. Hanna kastar sig ner på golvet och han börjar klättra på henne och skulle upp till axeln och bara skrek och hon trodde att det kunde vara hjärnhinneinflammation. Det var då jag greppade telefonen och var helt hysterisk. Mamma hade besök av Micke och Marie, så de hade kunnat kört oss till jourveterinären i Valbo, men efter att vi pratat med dem så trodde de mer på att det var diskbråcket som var tillbaka, så han fick halva dosen medicin som han har kvar sedan förut, och de sa att vi skulle till veterinären dagen efter. Vi åkte iaf till veterinären imorse, men de hade ingen tid så vi fick en "akuttid" (klämma in oss när det finns tid- tid), men det gick fort iaf. Fick låna pengar av mamma för att han skulle få vård, min prins.
De röntgade hela Nicke och det var inget fel på skelettet (TACK UNIVERSUM FÖR DET!!), utan det är någon form av inflammation i nack/rygg/bogmusklerna, så han ska gå på sin medicin fram till den 18:e, då vi ska på återbesök. Han är lite krasslig, ligger mest och sover, men matlusten är det inget fel på iaf :)
Nej fy fan, jag trodde verkligen att det var kört. Men snart mår han bra igen, och det är det som räknas :)
För övrigt så är jag sjuk igen.. Dansen börjar på torsdag, och jag börjar i "skolan" nästa måndag.
Jag längtar - självklart, men just nu känns det som att all min energi är totalt bortblåst. Jag börjar känna mig så ångestfylld igen så att jag snart klättrar på väggarna.
Jag kan inte sova nu heller, ångesten bara river i mig. Får ta mig en cigg och se om det lugnar ner sig.. Lär väl ta en zopiklon för att få sova. Lär dessutom ringa till Sofia, jag behöver en liten hjälp på vägen nu, var bra längesedan jag var där nu :/
Jag börjar känna mig lite bortglömd faktiskt... Well well... Det är väl som vanligt antar jag.. Vart är den glada jag, den glada Annelie som fanns förr? Är hon helt borta igen eller? Fan vad less jag är! Orkar inte ens skriva ordentligt Blää på allt!
Jaja.. Nu ska jag röka och gå och pussa på mitt hjärteskrutt <3
Vår tappre riddare i skinande rustning <3
Jag bröt ihop totalt och ringde i ren desperation till mamma och frågade om hon visste någon som vi kunde låna pengar av, och någon som kunde köra oss till veterinären.
Nicke hade varit lite småkrasslig under dagen igår, haft ont i tassen och så, vart värre ju mer kvällen gick. Jag och Hanna började fundera på om det var diskbråcket som var tillbaka igen, för då hade det i princip varit kört.
Iaf, så under kvällen så satt vi och tittade på film, A beautiful mind, och av ingen orsak så börjar Nicke att skrika, det var så jävla hjärtskärande. Hanna kastar sig ner på golvet och han börjar klättra på henne och skulle upp till axeln och bara skrek och hon trodde att det kunde vara hjärnhinneinflammation. Det var då jag greppade telefonen och var helt hysterisk. Mamma hade besök av Micke och Marie, så de hade kunnat kört oss till jourveterinären i Valbo, men efter att vi pratat med dem så trodde de mer på att det var diskbråcket som var tillbaka, så han fick halva dosen medicin som han har kvar sedan förut, och de sa att vi skulle till veterinären dagen efter. Vi åkte iaf till veterinären imorse, men de hade ingen tid så vi fick en "akuttid" (klämma in oss när det finns tid- tid), men det gick fort iaf. Fick låna pengar av mamma för att han skulle få vård, min prins.
De röntgade hela Nicke och det var inget fel på skelettet (TACK UNIVERSUM FÖR DET!!), utan det är någon form av inflammation i nack/rygg/bogmusklerna, så han ska gå på sin medicin fram till den 18:e, då vi ska på återbesök. Han är lite krasslig, ligger mest och sover, men matlusten är det inget fel på iaf :)
Nej fy fan, jag trodde verkligen att det var kört. Men snart mår han bra igen, och det är det som räknas :)
För övrigt så är jag sjuk igen.. Dansen börjar på torsdag, och jag börjar i "skolan" nästa måndag.
Jag längtar - självklart, men just nu känns det som att all min energi är totalt bortblåst. Jag börjar känna mig så ångestfylld igen så att jag snart klättrar på väggarna.
Jag kan inte sova nu heller, ångesten bara river i mig. Får ta mig en cigg och se om det lugnar ner sig.. Lär väl ta en zopiklon för att få sova. Lär dessutom ringa till Sofia, jag behöver en liten hjälp på vägen nu, var bra längesedan jag var där nu :/
Jag börjar känna mig lite bortglömd faktiskt... Well well... Det är väl som vanligt antar jag.. Vart är den glada jag, den glada Annelie som fanns förr? Är hon helt borta igen eller? Fan vad less jag är! Orkar inte ens skriva ordentligt Blää på allt!
Jaja.. Nu ska jag röka och gå och pussa på mitt hjärteskrutt <3
Vår tappre riddare i skinande rustning <3
Kommentarer
Postat av: Annso
Så söt!:)
Trackback