Välbekant...
Så välbekant, men ändå så främmande...
Ångesten härjar igen och det här är konstigt. Det gör så ont, och jag kan inte säga mer än att jag saknar.... Jag saknar det som var, faktiskt.. Det slog mig nu, när jag läste gamla handskrivna "dagboksinlägg"... Vad är det jag håller på med egentligen?
Jag saknar, och det känns konstigt alltihopa.. För första gången på länge, så gråter jag av sorg.. För kanske första gången, i nyktert (zopiklon räknas till det "onyktra") tillstånd gråter jag av något som verkligen smärtar, på säkert ett år. Det verkar som att känslorna och tankarna har hunnit ifatt mig till sist. Jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden och ställa allt till rätta, och ändra på mig själv i tid. Jag är fortfarande inte jag, och jag tvekar ständigt på vad jag vill och inte vill. Jag önskar att jag hade facit i handen för att se vad som är rätt och vad som är fel.. Jag vill inte vara med något mer. Jag önskar att jag hade zopiklon i handen så att jag kunde få sova, och inte ha denna gnagande, ibitande ångest som skär i hela min själ. Jag hatar känslor, jag hatar mig själv. Jag har ingen att direkt prata med, för att jag inte kan. Jag kan inte ens vara sann mot mig själv, hur ska jag då kunna vara sann mot andra?
Jag önskar att jag bara kunde ta upp telefonen och ringa, men det är inte bra..
Ska det bli som det var förr? Jag känner mig dömd till att gå med dåligt mående...
Ångesten härjar igen och det här är konstigt. Det gör så ont, och jag kan inte säga mer än att jag saknar.... Jag saknar det som var, faktiskt.. Det slog mig nu, när jag läste gamla handskrivna "dagboksinlägg"... Vad är det jag håller på med egentligen?
Jag saknar, och det känns konstigt alltihopa.. För första gången på länge, så gråter jag av sorg.. För kanske första gången, i nyktert (zopiklon räknas till det "onyktra") tillstånd gråter jag av något som verkligen smärtar, på säkert ett år. Det verkar som att känslorna och tankarna har hunnit ifatt mig till sist. Jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden och ställa allt till rätta, och ändra på mig själv i tid. Jag är fortfarande inte jag, och jag tvekar ständigt på vad jag vill och inte vill. Jag önskar att jag hade facit i handen för att se vad som är rätt och vad som är fel.. Jag vill inte vara med något mer. Jag önskar att jag hade zopiklon i handen så att jag kunde få sova, och inte ha denna gnagande, ibitande ångest som skär i hela min själ. Jag hatar känslor, jag hatar mig själv. Jag har ingen att direkt prata med, för att jag inte kan. Jag kan inte ens vara sann mot mig själv, hur ska jag då kunna vara sann mot andra?
Jag önskar att jag bara kunde ta upp telefonen och ringa, men det är inte bra..
Ska det bli som det var förr? Jag känner mig dömd till att gå med dåligt mående...