Det onödvändiga ontet
Vad det än är, så kan jag inte med ord beskriva var all smärta kommer ifrån.
Varför kommer den nu?
Varför kan tårarna inte sluta rinna?
Varför tänker jag på en massa osammanhängande dravel?
Varför blir jag så arg på alla som försöker hjälpa?
Jag vill inget mer nu, det gör för ont och jag vet inte ens varför.
Medicinerna hjälper inte, jag har tappat allt vad livslust heter. Jag vet inte vad jag vill få ut av mitt liv, troligen ingenting.
Ställer någon mig frågan om vad jag vill, blir det självklara svaret; Jag vet inte. Just för att jag faktiskt inte vet, jag har aldrig vetat, och kommer nog aldrig att få veta heller. Jag går på autopilot, skrattar för att jag bör skratta, pratar för att jag måste prata, men sanningen är att det var längesedan jag kände mig lycklig. Den stora sanningen är, att jag har aldrig varit lycklig, alls. Men den sanningen är för stor att bära, så att inte veta känns bättre.
Varför kommer den nu?
Varför kan tårarna inte sluta rinna?
Varför tänker jag på en massa osammanhängande dravel?
Varför blir jag så arg på alla som försöker hjälpa?
Jag vill inget mer nu, det gör för ont och jag vet inte ens varför.
Medicinerna hjälper inte, jag har tappat allt vad livslust heter. Jag vet inte vad jag vill få ut av mitt liv, troligen ingenting.
Ställer någon mig frågan om vad jag vill, blir det självklara svaret; Jag vet inte. Just för att jag faktiskt inte vet, jag har aldrig vetat, och kommer nog aldrig att få veta heller. Jag går på autopilot, skrattar för att jag bör skratta, pratar för att jag måste prata, men sanningen är att det var längesedan jag kände mig lycklig. Den stora sanningen är, att jag har aldrig varit lycklig, alls. Men den sanningen är för stor att bära, så att inte veta känns bättre.