Tankar...
Kan inte sova.. Har för många tankar som aldrig tar slut.. Hur mycket jag än vrider och vänder på dem och i vilka trådar jag än drar, så tar det aldrig slut och jag kommer till samma slutsats hela tiden; jag vet inte vad jag vill göra... Jag vet ingenting längre.. Känner att jag vill ge upp, ingenting ger resultat och det känns som att mina prestationer inte kommer någon vart. Jag står stilla och stampar på samma ställe. Det kändes så bra (observera kändes) och nu känns allt bara kaotiskt..
Jag vet inte längre vad jag vill göra med mitt liv, och jag säger och tänker samma sak om och om igen; vad ska jag göra? Hur kan jag få en ändring på detta? Varför tänker jag så här? Varför blir det så här?!
Samma sak som förr.. Alltid samma sak.. Påbörja något som jag känner att jag inte är kapabel till att avsluta.
Jag känner att jag inte vill utelämna alltför mycket information, eftersom det kanske skulle kunna "läcka" ut, men samtidigt så vill jag bara skrika ut det.
Jag grubblar och grubblar, hjärnan går på högvarv. Jag trivs, men trivs inte.. Vissa små detaljer som stör min vardag och som gör att jag drar mig tillbaka in i mitt skal igen.. Varför är jag så här?
Jag känner att vissa kommer att bli besvikna om jag fattar det beslut som jag grubblar på, men det är ju mitt val.. Men jag klarar inte av att folk blir besvikna på mig, det svider mer än något annat, jag som alltid vill vara alla andra till lags..
Jag tror att jag ska prata med min mamma om detta, nackdelen är att hon kan bli besviken på mig, och jag är så otroligt rädd för det..
Tårarna bara bränner, och det gör så ont i mitt hjärta och i min själ. Folk som gjort mycket för mig, kan komma att försvinna.
All stress och press från allt och alla gör att jag känner mig sinnessjuk.
Ska till Sofia på onsdag, kunde inte komma lägligare. Hon kanske kan hjälpa mig att reda ut detta trassel så att jag kan komma fram till ett svar. Det är ju trots allt jag som i slutändan måste fatta ett beslut. och jag fullkomligt hatar det!! Det värsta jag vet är att ta beslut, framförallt gällande mig själv och min framtid. Vilken framtid egentligen? Jag vet ju inte ens vad jag vill!!
Jag vet att jag inte kommer att orka jobba imorgon, men jag pallrar mig dit iaf, gömd bakom falska leenden. Jag vågar inte ringa och säga att jag inte kommer, jag är rädd för att de ska bli arga på mig.
Okej, ni kanske redan har förstått att det gäller jobbet... Jag är så otroligt ledsen för detta, och jag vet inte vad jag ska ta mig till.. Jag vet att jag sa att jag inte ville gå ut med för mycket information, men jag antar att ni är så pass smarta att ni redan hade klurat ut det..
Jag känner mig så orkeslös och jag kommer ingenstans.. Vet inte ens hur jag ska ta det om jag nu skulle få juljobb.. Jag är så tom på energi och går runt på sparlåga på jobbet... Är toktrött konstant pga dålig sömn och har mardrömmar..
Nu känner jag mig jättenaken och utblottad, och är faktiskt orolig över att bli dömd.. Är alltid orolig över vad folk tycker och tänker.. Samtidigt som jag inte bryr mig..
Äh.. Förlåt för detta inlägg, jag vet inte ens varför jag skriver det, det känns mest patetiskt..
Jag vet inte längre vad jag vill göra med mitt liv, och jag säger och tänker samma sak om och om igen; vad ska jag göra? Hur kan jag få en ändring på detta? Varför tänker jag så här? Varför blir det så här?!
Samma sak som förr.. Alltid samma sak.. Påbörja något som jag känner att jag inte är kapabel till att avsluta.
Jag känner att jag inte vill utelämna alltför mycket information, eftersom det kanske skulle kunna "läcka" ut, men samtidigt så vill jag bara skrika ut det.
Jag grubblar och grubblar, hjärnan går på högvarv. Jag trivs, men trivs inte.. Vissa små detaljer som stör min vardag och som gör att jag drar mig tillbaka in i mitt skal igen.. Varför är jag så här?
Jag känner att vissa kommer att bli besvikna om jag fattar det beslut som jag grubblar på, men det är ju mitt val.. Men jag klarar inte av att folk blir besvikna på mig, det svider mer än något annat, jag som alltid vill vara alla andra till lags..
Jag tror att jag ska prata med min mamma om detta, nackdelen är att hon kan bli besviken på mig, och jag är så otroligt rädd för det..
Tårarna bara bränner, och det gör så ont i mitt hjärta och i min själ. Folk som gjort mycket för mig, kan komma att försvinna.
All stress och press från allt och alla gör att jag känner mig sinnessjuk.
Ska till Sofia på onsdag, kunde inte komma lägligare. Hon kanske kan hjälpa mig att reda ut detta trassel så att jag kan komma fram till ett svar. Det är ju trots allt jag som i slutändan måste fatta ett beslut. och jag fullkomligt hatar det!! Det värsta jag vet är att ta beslut, framförallt gällande mig själv och min framtid. Vilken framtid egentligen? Jag vet ju inte ens vad jag vill!!
Jag vet att jag inte kommer att orka jobba imorgon, men jag pallrar mig dit iaf, gömd bakom falska leenden. Jag vågar inte ringa och säga att jag inte kommer, jag är rädd för att de ska bli arga på mig.
Okej, ni kanske redan har förstått att det gäller jobbet... Jag är så otroligt ledsen för detta, och jag vet inte vad jag ska ta mig till.. Jag vet att jag sa att jag inte ville gå ut med för mycket information, men jag antar att ni är så pass smarta att ni redan hade klurat ut det..
Jag känner mig så orkeslös och jag kommer ingenstans.. Vet inte ens hur jag ska ta det om jag nu skulle få juljobb.. Jag är så tom på energi och går runt på sparlåga på jobbet... Är toktrött konstant pga dålig sömn och har mardrömmar..
Nu känner jag mig jättenaken och utblottad, och är faktiskt orolig över att bli dömd.. Är alltid orolig över vad folk tycker och tänker.. Samtidigt som jag inte bryr mig..
Äh.. Förlåt för detta inlägg, jag vet inte ens varför jag skriver det, det känns mest patetiskt..
Kommentarer
Trackback